Att röra och att bli rörd

wpid-img_20150725_093926.jpg
Frälsarkrans

Nej trots bilden ska den här posten inte handla om religion men det ska handla lite om de två röda pärlorna. De två röda pärlorna kallas för kärlekspärlorna. Så varför två stycken? Vill kristna visa hur jättemycket kärlek de har? Nej det är två olika aspekter av kärlek. Att ge kärlek och att ta emot kärlek.

Att bara göra det ena tror jag inte är tillräckligt. Det ger inte en näringsrik kärlek. En narcissist kan bli älskad men hur räcker den kärleken om de aldrig återbördas? Det är utarmande för den som älskar. Ett svart hål för känslor där inget kommer tillbaka.

(mer…)

Tänk om tillrättavisningar inte fungerar?

Följande artikel är skriven av Katherine Reynolds Lewis i juli/augustinumret 2015 av Mother Jones och översatt från engelska av mig, Tobias Harms och redigerad av Amelie Harms. Den är publicerad här med tillstånd från Katherine Lewis och Mother Jones.
Engelska orginalet kan läsas här: http://www.motherjones.com/politics/2015/05/schools-behavior-discipline-collaborative-proactive-solutions-ross-greene
Katherine Lewis hemsida finns här: http://www.katherinerlewis.com

Negativa konsekvenser, timeouts och bestraffningar gör bara att dåligt uppförande blir värre. Men en ny metod fungerar verkligen.

LEIGH ROBINSON var ute på promenad på lunchen en frisk vårdag 2013 när hon fick ett samtal från rektorn på sin skola. Will, en tredjeklassare som brukade vara stökig på lektionerna, hade fått ett utbrott på lekplatsen. Han hade tagit av sig sitt bälte och svingade det runt sig och grymtade. Rastvakterna var oroliga att han skulle råka skada någon. Robinson, som var Wills assistent, skyndade sig tillbaka till skolgården.
Will var ”den där ungen”. Alla skolor har flera av dem; den där ungen som alltid råkar i trubbel, om de inte själva orsakar det. Ungen som inte kan sitta still, får arga utbrott och som kan göra en lärares liv till ett helvete. Den där ungen som andra barn skyller bråk på rasten på. Will visste att han var den ungen också. Ända sedan första klass hade han kommit till skolan nervös, defensiv och beredd på nästa konfrontation med klasskamrater eller lärare.

Uttrycket “school-to-prison pipeline, ungefär löpande band från skola till fängelse, myntades för att beskriva hur USAs allmänna skolor misslyckas med barn som Will. En förstaklassare vars stökiga beteende inte korrigeras kan bli en femteklassare med flera avstängningar, en åttondeklassare som självmedicinerar, som hoppar av high school och den sjuttonårige fången. Men även om dagen lärare är tränade att vara känsliga för barns “sociala och emotionella utvecklingoch skolorna har för avsikt att normalisera barn med kognitiva- eller utvecklingssvårigheter till vanliga klasser, överges dessa teorier så fort  ett besvärligt barn blir utagerande. Lärare och administratörer förlitar sig fortfarande mestadels på föråldrade system av belöningar och bestraffningar i form av allt från rött, gult, grönt kort, tabeller för beteende och pris, till avstängningar och relegeringar.

Sättet vi handskas med de svåraste barnen fortsätter att vara baserade på B.F. Skinners filosofi från mitten av 1900-talet. Han menade att människans beteende bestäms av konsekvenser och att dåligt uppförande måste bestraffas. Under skolåret 2011-2012 registrerade USA:s utbildningsdepartementet 130000 fall av relegeringar och 7 miljoner avstängningar bland 49 miljoner grundskoleelever, det vill säga en för var sjunde elev. De senaste uppskattningarna säger att det även sker en kvarts miljon fall av fysisk bestraffning i USA:s skolor varje år.

Men konsekvenser har konsekvenser. Moderna psykologiska studier visar att, istället för att lösa barnens uppförandeproblem, förstärker dessa disciplinära standardmetoder beteendet. De offrar de långsiktiga målen (att elevens uppförande blir permanent förbättrat) mot kortsiktiga vinster: tillfälligt lugn i klassrummet.

Ed Deci, som är psykolog vid Rochester universitetet, fann att lärare som siktade på att kontrollera elevernas beteende, istället för att hjälpa dem att kontrollera sig själva, underminerade det som är nödvändigt för att känna motivation: autonomi, en känsla av kompetens och förmågan att relatera till andra. Detta i sin tur innebär att barnen får svårare att lära sig självkontroll, vilket är en nödvändig färdighet för att kunna lyckas långsiktigt. Carol Dweck vid Stanfords universitet är forskare inom människans utveckling och sociologi och har demonstrerat att även belöningar så som guldstjärnor och liknande kan förstöra barns motivation och prestation genom att det flyttar fokus till vad läraren tycker, istället för den inneboende vinsten med lärande.
I en studie från 2011 som följde nästan 1 miljon skolbarn i sex år fann forskarna vid Texas A&M universitetet att barn som blev avstängda eller relegerades för mindre förseelser, så som mindre slagsmål, användande av mobiler eller att kyssas i skolan, hade tre gånger så stor sannolikhet att vara i kontakt med ungdomsrättsvården inom ett år efter bestraffningen. Svarta barn var 31 procent mer sannolika att bli bestraffade än vita barn eller barn med latinamerikansk härkomst vid liknande regelöverträdelser. Barn med en diagnos så som trotssyndrom (ODD), ADHD och reactive attachment disorder (den sistnämnda gäller väldigt unga barn som, ofta på grund av trauma, är oförmögna att på ett lämpligt sätt relatera till andra) var de som var mest sannolika att bli bestraffade.

Detta väcker frågan: Är det vettigt att de mest krävande barnen utsätts för de hårdaste straffen? Och behandlar vi konsekvent barn som missköter sig som om de inte vill uppföra sig, när de i många fall helt enkelt inte kan?

Det här kanske låter som den typ av frågor din mamma avfärdar med att det bara är ursäkter. Men det är faktiskt kärnan i en del anmärkningsvärd forskning som nu har börjat revolutionera allt från ungdomsfängelser till grundskolor. Psykologen Ross Greene, som har undervisat på Harvard och Virginia Tech, har fått en nästan kultliknande följarskara bland föräldrar och utbildare som handskas med krävande barn. Vad Richard Ferbers sömnträningsmetod innebar för föräldrar desperata efter enkla läggningar har Greenes disciplinära metod inneburit för föräldrar vars barn har problem med uppförandet. De lånar ofta varandra kopior av hans böcker, Explosiva barn och Vilse i skolan, som om de vore heliga skrifter.

Hans modell finslipades på barnpsykologiska sjukhus och stridstestades vid statliga ungdomsinrättningar. 2006 tog det sig formellt in på ett antal publika och privata skolor. Resultatet än så länge har varit dramatiskt, med skolor som rapporterat mer än åttioprocentiga minskningar gällande barn skickade till rektorn, avstängningar och fall av konflikter mellan elever. “Vi vet att om vi fortsätter göra det som inte fungerar mot de här barnen så förlorar vi dem.” berättar Greene för mig. “Till slut kommer det att finnas en hel population av ungar som kommer  att vara överkorrigerade, överstyrda och överbestraffade. Vem som helst som arbetar med barn med krävande beteende känner de här ungarna: Det har blivit tillvanda vid straff”.

Enligt Greenes filosofi ska du lika lite bestraffa ett barn för att skrika i klassen eller hoppa upp från sin plats som du skulle bestraffa någon för att ha misslyckats med ett stavningsprov. Du ska prata med barnet för att förstå orsaken till utbrottet (var hen orolig för att glömma vad hen ville säga?), och sedan tänka ut alternativa strategier för nästa gång hen känner på det sättet. Målet är att gå till roten med problemet, inte att bestraffa ett barn på grund av hur barnets hjärna fungerar.

Den här metoden fångar verkligen ett antal av de huvudtema som dyker upp i litteraturen allt oftare.” säger Russell Skiba, professor i psykologi och ledare för Equity-projektet på Indianas universitet. Han förklarar att fokus på problemlösning, istället för bestraffning, nu ses som nyckeln till lyckad disciplin. Om Greenes metod är den rätta, då håller kanske de lärare som fortsätter diskutera den rätta balansen mellan morot och piska på att debattera helt fel sak. För vilken nytta gör det att bestraffa ett barn som bokstavligen ännu inte har utvecklat hjärnfunktionerna för att kunna kontrollera sitt beteende?

Will svingade fortfarande bältet när Leigh Robinson andfått anlände till Central Schools lekplats. Hon förmedlar en känsla av lugnt välbefinnande. Central School, som har barn från förskola upp till tredje klass, är en av ett par hundra skolor i landet som testar Greenes metod. Central School har hjälp av ett 10 000 dollars bidrag mot ungdomsbrottslighet.

Will, som började första klass året då Central School började införa Greenes program (Collaborative and Proactive Solutions, eller CPS), var ett aktivt barn, smart och vältalig, som älskade att leka ute. Men han kämpade också, mycket mer än en typisk sexåring, med att stanna på sin plats eller i rummet. När han inte kunde finna rätt ord för att beskriva vad som oroade honom kunde han börja hytta med sina händer mot sina klasskamrater eller grymta, stöna och rulla runt på golvet. En psykolog satte diagnosen icke-verbala inlärningssvårighet (NDL), ett tillstånd som gör det svårt att anpassa sig till nya omständigheter, växlingar mellan olika situationer, att tolka sociala signaler samt att orientera sig själv i tid och rum. I början av andra klass blev  Leigh Robinson hans personliga assistent.  

Ute på lekplatsen närmar hon hon sig pojken lugnande, likt en tränad gisslanförhandlare. “Gör vad du behöver med bältet,” sa hon till honom varsamt “håll den bara borta från de andra”. Långsamt börjar Will lugna sig. De går över till skogen i närheten av skolan och hon låter honom kasta stenar i bäcken, skrika och ropa ända tills han till sist börjar gråta i hennes famn. Sedan pratar de och kommer fram till en plan. Nästa gång Will känner sig frustrerad eller överväldigad ska han säga till någon annan i personalen att han behöver sin assistent. Om Leigh Robinson inte är på skolan ska personalen ringa henne  åt Will. 

Ett par år tidigare hade de anställda på Central School kanske agerat annorlunda, kanske hade de skickat Will till expeditionen eller dragit in hans rast. På en mer typisk skola hade ett barn som uppträtt hotande mot andra barn kanske blivit fasthållen, satt i avskildhet eller blivit hemskickad för dagen. Barn med lär- och beteendesvårigheter blir avstängda ungefär två gånger oftare än sina klasskamrater och fängslade tre gånger oftare än den genomsnittliga ungdomspopulationen enligt amerikansk statistik . Will är, som merparten av eleverna på Central School, vit men för svarta barn med funktionsnedsättningar är avstängningsfrekvensen 25 procent. Mer än en av fyra afroamerikanska pojkar och och en av fem afroamerikanska flickor med funktionsnedsättningar blir avstängda varje skolår.

Innan Greenes program infördes var detta det normala även på Central School. Under skolåret 2009-2010 skickades barn till rektorn 146 gånger och två blev avstängda. Två år senare hade siffrorna sjunkit till till 45 barn skickade till rektorn och noll avstängningar. Allt tack vare större fokus på att “möta barnens behov och lösa problem istället för att kontrollera beteendet.” berättar rektorn Nina D’Aran för mig. “Det är ett stort skifte.”

CPS-metoden bygger på att träna personalen på skolorna (eller fängelserna eller de psykiatriska inrättningarna) till att fostra starka relationer, speciellt med de störande barnen, och att ge barnen en central roll i att lösa sina egna problem. En lärare skulle till exempel kunna se ett krävande barn söla med ett arbetsblad och anta att hen är trotsig medan barnet egentligen bara är hungrigt. Ett mellanmål löser problemet. Innan CPS-metoden infördes “ägnade vi mycket tid åt att försöka diagnostisera barnen genom att prata med med varandra” säger Nina D’Aran “Nuförtiden pratar vi med barnet och försöker lita på barnet när det berättar vad problemet är.”.

Nästa steg är att identifiera varje enskild students utmaningar, som övergångar från rast till klass, att hålla sina händer för sig själv, att sitta med gruppen, och att tackla dem en åt gången. Till exempel är kanske ett barn utåtagerande för att han känner att för många personer “tittar på honom i cirkeln”. Lösningen? “Han kanske kommer på idén att sitta längst bak i rummet och lyssna” säger Nina D’Aran. Lärarna och eleven skulle sedan komma på en plan för att göra honom mer delaktig.

Allt det här kräver en dramatisk förändring av tankesätt och arbetssätt. Central School avdelade pengar för byggnadsförbättring till att dela upp ett klassrum i två delar. Ena sidan kallades för “Lärandecentralen”, en lugn plats för barnen att ta en paus, kanske ett mellanmål och att lösa problem innan de går tillbaka till klassrummet. Det andra området blev ett resursrum. Skolan gav även lärarna 20 veckors träning samt en timmes handledning varje vecka med en instruktör knuten till Greene via Skype.

Wills genombrott skedde, efter flera misslyckade försök, vid ett samtal i första klass, då Nina D’Aran, som då var studievägledare, och hans lärare satte sig med honom. Han hade vägrat delta i en skrivövning med sina klasskamrater. I över 45 minuter lirkade de sig igenom Wills inledande stön och “Jag vet inte” och landade till sist i en lösning: Will sa att om han fick använda linjerat papper som även hade ett utrymme att att rita en bild på skulle det vara enklare att börja skriva. Inom kort tacklade han skrivuppgifterna utan problem.

184-ross-greene

Greene, 57, har lockigt brunt hår, glasögon och en vana att tala i kompletta stycken, som om han föreläser en klass i psykologi istället för att ha ett samtal. På Lives in the Balances (den ideella organisation han sponsrat för att främja sin metod och tala för beteendemässigt krävande barn) årliga konferens såg jag honom tala inför en samling på cirka 500 lärare, psykologer och andra professionella. Hans babyansikte och tweedjacka minner mer om en high school-lärare i samhällsvetenskap, men han arbetade upp sig till full ånga medan han berättade om miljoner barn som blir medicinerade och bestraffade för sitt dåliga uppförande.

Barnen som riskerar det löpande bandet från skola till fängelse är inte bara de 5.2 miljoner med ADHD, de 5 miljoner med inlärningssvårigheter och de 2.2 miljoner med ångesttillstånd utan även de 16 miljoner som har upplevt upprepade trauman eller missförhållanden, de 1.4 miljoner med depression, de 1.2 miljonerna på autismspektrumet och de 1.2 miljonerna som är hemlösa säger Greene. “Beteendemässigt krävande barn är fortfarande missförstådda och behandlas fortfarande på sätt som är motståndsskapande, reaktiva, bestraffande, ensidiga, kontraproduktiva” berättade han för publiken. “Det är inte bara så att det vi gör inte hjälper, vi gör dessutom saker som gör dem värre. Det enda vi får är en stor mängd alienerade, hopplösa, ibland aggressiva, ibland våldsamma barn.”

Greene utbildades i beteendemodifikationstekniker, det som var Skinners metod, precis som många som arbetar med familjer och barn. Men vid hans tidiga kliniska arbete som doktorand på Virginia Tech började han ifrågasätta det här synsättet. Han lärde föräldrarna att använda konsekvenser och belöningar, men familjerna fortsatte att kämpa med grundläggande saker som påklädnad, hushållssysslor och sovtider. Greene upplevde det som att han behandlade symptomen och ignorerade sjukdomen.

Ungefär vid den här tiden fick han höra talas om ny forskning rörande hjärnan. Neurologer hade studerat hjärnans funktioner med kraftfulla fMRT-maskiner och fann att prefrontalakortexen av vår hjärna var viktig för att styra vad som kallas för exekutiva funktioner. Exekutiva funktioner är vår förmåga att kontrollera impulser, prioritera uppgifter och organisera planer. Annan forskning föreslog att den prefrontala kortexen hos aggressiva barn faktiskt inte hade utvecklats, eller utvecklades långsammare än hos andra barn, så att de ännu inte hade hjärnor kapabla att hjälpa dem att styra sitt beteende.

Men hjärnor är formbara. Inlärning och upprepade erfarenheter kan förändra hjärnans faktiska fysiska struktur och skapa nya nervbanor. Nobelpristagaren Eric Kandel har funnit att minnen kan sparas i nervsystemets synapser. Han vann Nobelpriset 2000 för sina studier av Aplysia, en enkel typ av sjöhare, och upptäckte att när den “lärde” sig något, så som rädsla, skapade den nya neuroner.

Följderna av den där nya vågen av forskning är djupgående för lärare: Barn omformar sina hjärnor när de lär sig och övar färdigheter. Dessutom demonstrerade Dweck och andra forskare att när studenter fick höra att det är på det sättet tog både deras motivation och resultat stora steg framåt. “Allt satt där och väntade på kopplas ihop” säger Greene. Han började instruera föräldrarna att fokusera på att bygga upp sina barns förmåga till problemlösning. Det verkade fungera.

Vid tidigt 90-tal hade Greene förtjänat sin doktorsexamen i klinisk psykologi. Han flyttade till Massachusetts där han började undervisa på Harvard Medical School och ledde det kognitiva beteendepsykologiska programmet vid Massachusetts General Hospital. Han började även ersätta Skinners metoder med sin nya metod på barnpsykologiska kliniker. 2001 införde Cambridge Health Alliance, en sjukhusgrupp i Bostonområdet, CPS och kunde inom ett år rapportera att användningen av fysiska och medicinska tvångsmedel (som till exempel Klonidin, ett starkt lugnande läkemedel) bland unga patienter hade minskat från 20 fall per månad till noll. Ett efterföljande femårigt kliniskt försök på Virginia Tech involverade 134 barn i åldern 7 till 14 år och bekräftade metoden som en effektiv behandling av barn med trotssyndrom.

Runt 2001 när Explosiva barn hade kommit ut i pocket i USA hade Greene blivit en eftersökt talare och till och med varit med på Oprah. Den första vetenskapligt granskade avhandlingen dök upp i Journal of Consulting and Clinical Psychology och det ledde till ännu fler inbjudningar till att tala på universitetssjukhus och andra anläggningar.

2004 deltog en psykolog från Long Creek Youth Development Center, ett kriminalvårdscenter i South Portland i Main, vid en av Greenes workshops i Portland och fick tillstånd av sina chefer att pröva CPS. Föreståndaren Rodney Bouffard minns hur några av vakterna gjorde motstånd till en början och klagade på “den där förbaskade kramar-och-pussar metoden”. Det var inte svårt att förstå varför: Istället för fasthållning och isolering av en unge som exempelvis välte ett skrivbord förväntades personalen prata med honom om hans frustration. Personalen började ignorera svordomar som sas i klassrummen och började prata med den unge efteråt, i avskildhet, för att inte utmana honom inför hans likar.

Men relationerna förändrades anmärkningsvärt nog. Ungdomarna började att se de anställda som allierade och personalen kände sig inte längre som deras motståndare. De våldsamma utbrotten minskade. Det var färre disciplinära åtgärder och färre skador bland ungdomarna och personalen. Och när ungdomarna kom ut var risken mindre att de kom tillbaka: Long Creeks återfallsrisk, ett år efter frigivning, sjönk från 75 procent 1999 till 33 procent 2012. “Den äldre personalen som gjort mest motstånd,” berättade Bouffard “kom till mig och sa: ‘Jag önskar att vi hade gjort det här tidigare. Jag har inte längre blåmärken, mina muskler är inte överanstränga av brottning och jag känner att jag har åstadkommit något.’”

Maines andra ungdomsfängelse, Mountain View, adopterade också Greenes metod med liknande resultat. Incidenter som resulterade i skador, avskildhet eller tvångsåtgärder sjönk med nästan två tredjedelar mellan april 2004 och april 2008.

Precis som vakterna på Long Creek var personalen på Central skeptiska till en början. När en rasande andraklassare kastade en stol mot klassassistenten Susan Forsely var hennes första instinkt att inte låta honom “komma undan med det”. Men hon svalde sin stolthet och lämnade rummet tills pojken hade lugnat ner sig. Senare satte hon sig med honom och rektor Nina D’Aran och kom överens om att om han kände att han höll på att bli lika arg igen skulle han gå till kuratorn och sitta med mjukisdjuren eller en favoritbok för att lugna ner sig. Forsley lärde sig senare att läsa av hans känslor och att hindra problem genom att föreslå att han skulle ta en paus. “Kommer  konsekvenserna, att stänga av honom från skolan eller att ringa hans morföräldrar, lära honom att inte kasta stolar?” frågade hon “När du börjar med sådana konsekvenser kommer barnen bara att spjärna emot ännu mer och ingen vinner.”

Will hade gått ut Central School och växt ifrån det mesta av sitt babyhull när jag kom på frukost i hans hem en söndagsmorgon. Medan han och hans bror hjälpte till att förbereda pannkakor och fruktsallad tog han en paus för att visa mig “Antlandia”, ett brädspel han skapat för att visa upp sina kunskaper om insekter. Nu i femte klass har han fått vänner på sin nya skola och var stolt över att åka skolbussen, något som han inte klarade tidigare.

Mellan tuggorna gick Will med på att berätta om sina erfarenheter av lärare och personal på Central School. “När de märker att ett barn är argt försöker de hjälpa till. De frågar vad det är som stör dem” sade han, hans taggiga lugg täckte hans ögonbryn medan han tittade på sin tallrik. Hans mamma, Rachel Wakefield, berättade senare för mig att CPS har tränat Will att kunna tala om frustrerande situationer och att tala för sig själv. Hon sa att han nu faktiskt har det lättare att göra det än sin storebror. “Det är en väldigt viktig färdighet att kunna när de blir tonåringar” sade hon.

Från Greenes perspektiv är det den stora vinsten, inte bara att fixa barns beteendeproblem, utan att göra så att de kan lyckas göra det själva. Han anser att allt för många pedagoger fixerar sig på barnets problem utanför skolans väggar, orolig hemmiljö eller våldsamma kvarter, istället för att fokusera på den skillnaden skolan kan göra. “Oavsett vad han går hem till kan du göra ungen jäkla mycket gott sex timmar om dagen, fem dagar i veckan, nio månader om året” säger Greene “Vi bakbinder oss själva när vi främst fokuserar på saker vi inte kan göra något åt.”