The curse of the bubble defender

bubble-1252150-640x480

”Vad tusan pratar du om nu?” tänker jag mig att ni frågar när ni läser rubriken. För att förstå bakgrunden behöver vi gå tillbaka årtusendets första årtionde till tiden runt 2005.

Utvecklarna Cryptic Studios släppte då spelet City of Heroes (CoH) i Europa. Låter det här väldigt nördigt? Det blir värre men häng kvar till slutet för jag en poäng som många föräldrar känner igen sig i, speciellt de som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF).

Om ni har följt länken ovan vet ni att CoH var ett så kallat mmorpg. Ett datorspel som man spelar tillsammans med massor av andra människor. Klassiskt för den här typen av spel är att man i gruppen har olika roller. Några kanske gör massor av skada medan andra är bra på att ta emot skada så att de svagare inte dör.

Gruppen jag ska prata om kallades i CoH för ”defenders” och det fanns lite olika sorter. Den mest populära var helarna, när någon fick en aj aj kom de springande och satte plåster. De var vad jag kallar reaktiva, något händer, någon skadas eller dör, och de kommer och fixar det.

En annan typ, som jag spelade mycket, kallades bubble defender. Istället för att hela satte de bubblor runt sina lagmedlemmar som hindrade dem från att bli skadade. Till skillnad från helarna så var de alltså proaktiva, innan någon blir skadad eller fara hotar är de framme och förbereder så att skadan uteblir eller minskas.

Min primära karaktär som jag spelade hade bubblor (och söta små robotar) så jag hade mycket erfarenhet av att spela på det sättet. Jag och hustrukär var tämligen duktiga, vi spelade oftast på högsta svårighetsgraden men att spela med bubblor var tämligen otacksamt.

När man misslyckades med att hålla bubblorna igång dog folk och klagade. När man balanserade bubblorna och såg till att ingen blev vidare skadad så märkte ingen det. Detta är vad jag kallar the curse of the bubble defender eller bubbelförsvarens förbannelse. När man gör rätt märker inget det och när man inte gör det får man skit.

Så här känner jag det stundtals att ta hand om ett barn med extra svårigheter av något slag. Vi gör många anpassningar varje dag och det gör att vardagen fungerar. Det betyder dock inte att det är enkelt eller att det är utan ansträngning. Det gör ”bara” att det inte blir så illa som det kunde ha varit. Det är alltså det bästa som man uppnå även om det kostar.

En olycklig bieffekt är att det minskar förståelsen man får från omgivningen. ”Ni har det ju inte så jobbigt som X” kan man få höra, men att någon annan har det sämre betyder givetvis inte att man själv har det bra. Gör det mindre ont för den med brutet ben för att någon annan har brutit ryggen?

Av den anledningen har det hänt att jag i efterhand nästan har uppskattat kraschen. Under tiden det sker är det jobbigt, ansträngande och en hjärtesorg. Men att få höra ”Har ni det så här ofta?” från någon som tidigare har minimerat problemen, det är validerande. Ironiskt nog är det oftast när ens proaktiva arbete har misslyckats men det är på något sätt ändå ett sällan förekommande erkännande för en trött bubble defender.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s