”De bryr sig inte”

old-schedule-1240601-639x426

Det ovan var sagt av en kursare om BUP när vi på en lektion pratade organisationsteori och konflikter. Hen hade på en praktikplats noterat problem med samarbetet mellan BUP och exempelvis socialtjänsten.

Fokus på diskussionen var varför BUP inte behövde bry sig, primärt ur ett strukturellt och politiskt perspektiv. Och om du tycker att organisationsteori låter tråkigt så har du, rent objektivt sett, fel. Men som tur är för dig så ska det här inte handla om organisationsteori.

Den här texten handlar om själva grundpremissen: att en del av problemet med samarbetet är att BUP inte bryr sig. För hur visste min kursare det? Jag frågade hen om det. Om de hade sagt något om det eller ej? För om inte så är det bara min kursare, och eventuellt hens medarbetare på praktikplatsen, som har uppfattningen eller åsikten att så är fallet.

Men vad spelar det för roll? Jo för beskrivningen av läget och därmed i förlängningen hur man kan lösa eventuella  problem i organisationen. Om det är en fråga om att organisationen inte bryr sig så kan man behöva jobba med motivationsarbete eller tvång. Men om det istället är en fråga om stress och dålig organisering så kommer motivering falla platt och tvång vara grymt.

Men det här är sådant vi alla säkert ofta gör i vardagen. Vi försöker förstå hur saker hänger ihop och vi har idéer och teorier om det. Ibland är det inte viktigt nog att fråga, ibland går det inte att fråga och ibland kan det vara relaterat till för mycket ångest att fråga. Ofta spelar det  ingen större roll men i relationer kan det vara väldigt viktigt för att undvika missförstånd.

Men som professionell så blir det här viktigt, för våra idéer och åsikter om folks handlande kan få kostsamma effekter för den enskilde. Om jag tror att personen, som har adhd, bara är omotiverad för att hen har glömt papperna till mötet så kanske jag inte hjälper hen att få det stöd eller bistånd hen behöver. Det kan också bli som för patienten psykologen Bo Hejlskov Elvén berättar om, som skulle bli avskriven från en utredning eftersom patienten inte dök upp till besöken. När Bo frågade vad patienten skulle bli utredd för fick han svaret social fobi.

Inom DBT kallar man detta för dömande tankar och jobbar aktivt med att minska och omvandla dem. Så hur gör man det? Man försöker skilja på fakta, tankar och känslor för att veta vad som är vad. På det här sättet kan ”Du är alltid så jävla taskig mot mig!” omvandlas till ”För mig känns det ofta som att du säger saker som jag tolkar som elaka och då blir jag arg och ledsen”. Det ena är början på ett stort bråk, det andra har åtminstone en chans till att bli ett samtal. Ett annat exempel är: ”Varför är du så jävla sur på mig?” som vi istället kan uttrycka som ”Det känns som att du just nu är arg på mig, är det så?”. Visst kan det vara så att vi tror att vi vet när någon är sur på oss, eller att någon annan ”borde” förstå att vi är sura på dem, men även bland neurotypiska/mugglare så är det här svårt. Bättre är det att fråga dem istället för att tillskriva dem känslor. Detta har dessutom fördelen att det är validerande att fråga, om vi faktiskt accepterar svaret vi får på frågan. Bara det att någon försöker förstå hur vi känner hjälper oss faktiskt att gå ner i puls och bli gladare.

För de som är intresserade av mer tekniska termer så är detta en fenomenologisk tankesätt. I det här fallet att personer har ett tolkningsföreträde till vad de känner och upplever. Men moralen i historian enkel: Våga fråga och tro inte att du kan läsa tankar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s