Icke skyldig, men för barnets skull

playground-1524319-640x480
Som vanligt har barnet inget med texten att göra

Polisen är inte socialtjänsten och socialtjänsten är inte polisen. Det är nog uppenbart för de flesta men alla kanske inte förstår hur de skiljer sig åt när gäller misshandel av barn.

Polisen och resterande delar av rättsväsendet ska avgöra vem som, höjd över rimlig tvivel, är skyldig till ett brott. Socialtjänsten, när det gäller barn, ska avgöra om ett barn riskerar att bli skadat i miljön hen befinner sig i.

För rättsväsendet är målet att aldrig döma någon som är oskyldig eller som skulle kunna vara det. För socialtjänsten är målet att barn aldrig ska fara illa. Omvänt blir det att rättsväsendet inte bryr sig om barnet får vård eller skydd medan socialtjänsten inte bryr sig om ifall förövaren blir straffad.

Socialtjänsten har dock intresse av att veta vem den troliga förövaren är av anledningar. Dels för att veta vem barnet eventuellt ska skyddas från och dels för att kunna erbjuda stöd och hjälp till förövaren. Det sistnämnda ska dock inte ske på barnets bekostnad i förlängningen. 

Detta kan få som följd att det är uppenbart för alla inblandade att ett barn far illa i hemmet men att polisen väljer att göra inget eller att domstolen har valt att fria en misstänkt förälder. Samtidigt kan socialtjänsten välja att begära att barnet ska tvångsomhändertas för att skydda det från fortsatt skada. Som jag skrev ovan beror detta på att de jobbar med olika mål, bestraffa kontra skydda.

Mer kontroversiellt är det när det går omvänt till, det vill säga en förälder blir dömt för misshandel av barnet och socialtjänsten låter barnet vara kvar i familjen. Jag är inte helt övertygad om att det är ett korrekt beslut generellt sett men tankesättet är som jag uppfattar det vanligen tudelat. Dels ser man ett stort värde för barn att vara kvar hos sina föräldrar, anknytningsteoretiskt skiljer vi oss åt från exempelvis Storbritannien i det att lagarna i Sverige utgår från att anknytningen till de ursprungliga föräldrarna är den allra viktigaste. Dels visar forskning att det ofta går mindre bra för de omplacerade barnen också. Det är förstås omöjligt att göra ett dubbel blint test för att se vad som är bäst.

Personligen är jag något kluven. Jag har hört fall där det gått fel i alla riktningarna. Men detta är alltså åtminstone delar av vilka bevekelsegrunder socialtjänst och rättsväsendet utgår från när de anländer i olika beslut. Socialtjänsten är i övrigt inte de som fattar själva beslutet gällande tvångsomhändertagning utan det stuttsar först upp i den politiska socialnämnden och sen vidare till domstolen som gör det formella beslutet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s