Recension av Attachment across the lifecourse

attachment-across-the-lifecourse

Den mesta av informationen till blogginläggen den gångna veckan kommer från en bok skriven av David Howe som heter ”Attachment across the lifecourse”. Här är då även en recension av själva boken:

Jag var tvungen att läsa den på grund av skolan (få saker som är så motiverande för att få en att läsa en bok som att veta att man kan bli underkänd om man inte gör det) men jag beklagar inte att jag läste den. En viktig detalj för mig när det gäller böcker är hur pass mycket de får mig att börja tänka och spåna vidare. Howes bok gör det för mig.

Jag pushade Hustrukär att läsa den också så att jag skulle få någon mer att prata med om den. Problemet med boken för min del är att den fick mig att tänka lite för mycket. Det kan vara plågsamt att fundera på sina föräldrars föräldraskap och i mitt fall att rannsaka mitt eget föräldraskap. Boken är dock inte skriven på ett anklagande sätt, författaren betonar flera gånger att det som gäller är ”good enough”. Man sabbar inte sina barns hela liv för att man har svackor då man själv inte orkar vara lika bra förälder. Av någon anledning dock så drabbas jag på det här sättet av anknytningsteorin. Det var samma sak när jag läste Bowlbys bok ”En trygg bas”.

Det blir för mig naturligt att jämföra mot just Bowlbys bok och jag uppfattar den här som mer användbar av de två. Howe täcker helt enkelt in så mycket mer än vad Bowlby gör och har en tydligare fokus.

De första kapitlen tar upp lite historisk bakgrund, om vad Bowlby gjorde exempelvis. Sen kommer en genomgång av de olika anknytningsmönstren, under vilka omständigheter de uppkommer samt en del om oenigheter bland forskare gällande den fjärde typen, oorganiserad förvirrad anknytning. Det avsnittet var ett av mina favoriter eftersom det gav en så mycket mer nyanserad bild av det. Annan favorit skalan från A1 till C2 som poängterade att anknytning snarast är ett spektrum än diskreta alternativ.

Efter det får vi vad jag tolkar är poängen för boken: två kapitel var för varje anknytningsmetod. Först ett kapitel om metodens uttryck och effekter i barndomen och sen motsvarande för tonåren ända upp till ålderdomen. Jag tyckte att de blev lite tunga på slutet men just perspektivet att se på anknytning över hela livet är intressant. De gånger jag annars har läst om anknytning har fokus varit som mest de fyra första åren.

Sista kapitlen handlar bland annat om funktionsnedsättning vilket jag fann givande. Generellt verkar anknytningen fungera även vid större kognitiva nedsättningar. Blir det problem är det snarare i föräldrarnas förståelse av nedsättningen och acceptans än ett problem hos barnet. Exempelvis har döva barn med hörande föräldrar ofta sämre anknytning än döva barn till döva föräldrar.

Min dom då? Är man intresserad av anknytning och kan tänka sig läsa om det på engelska så kan jag helt klart rekommendera den. Jag vet inte om det finns en svensk översättning utan det lämnas som en övning åt läsaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s