Självbiografin Ängeln på Malmskillnadsgatan

Doctor_Who_Weeping_Angel_from_The_Time_of_Angels
Don’t blink…

Denna veckan har jag haft fullt upp med att skriva en b-uppsats. Istället för en vanlig post blir det idag en lite annorlunda text. Detta är en reflektion/analys/recension jag skrev om boken Ängeln på Malmskillnadsgatan till skolan det vill säga i akademiskt format. Uppgiften var att analysera en självbiografi om brukare eller anhöriga samt att reflektera vad man som socionom skulle kunna lära sig av den.

 I övrigt så är det snuskigt att Adlibris tar ut 48 kr för pockversionen och 175 kr för e-boken. Jag antar att det är dyrt att drm-skydda böcker…

Reflektion av Ängeln på Malmskillnadsgatan

Inledning och sammanfattning


Boken som jag har läst är Ängeln på Malmskillnadsgatan (Lindqvist & Linjer 2014) och den är skriven av Elise Lindqvist i samarbete med Antima Linjer. Boken handlar om Elises liv från det att hon är fyra fem år till nutid.

Redan från början blev hon psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma. Vid fem års ålder blir hon våldtagen för första gången av någon i hennes närhet. Tyvärr är det inte den enda gången. Hela hennes barndom verkar vara en kavalkad av misshandel och våldtäkter. Till slut, när hon är 14, rymmer hon hemifrån och hamnar hos en bättre familj. När hon flyttade därifrån stötte hon på en kvinna som visade sig vara bordellmamma och Elise blev prostituerad. Efter att blivit utsatt för sitt livs fjärde mordförsök bestämmer hon sig för att sluta. Efter många dåliga förhållanden träffar hon en man och de gifter sig och får barn. Det är vid den här tiden som hon börjar dricka allt mer. Hon får dessutom värk i kroppen som gör att hon av läkare får medicin utskriven som nuförtiden är narkotikaklassad och hon blir beroende. Medicinerna blandar hon dessutom med sprit. Hon skiljer sig från sin man efter 22 år och hennes liv cirkulerar allt mer runt alkoholen och medicinerna.

När hon är 58 år blir hon tack vare sin syster inlagd på en kurort och där blir hon frälst. Utan någon stöd från läkare eller sjukvården slutar hon med både alkoholen och medicinerna. Via sitt volontärarbete i St:a Clara kyrkan får hon höra att diakonen och kyrkoherden där besöker Malmskillnadsgatan, och de prostituerade som arbetar där, med kaffe och smörgåsar. Hon följer med och hon inser att det är det här hon vill arbeta med. I 17 år har hon sedan dess nära nog varje fredagskväll stått på Malmskillnadsgatan tillsammans med andra volontärer och delat ut mat och kläder till de prostituerade där.

Analys

Skyddande faktorer

Elise sätter givetvis stort värde på Jesus hjälp till att hon kunde vända sitt liv, men finns det andra faktorer som kan hjälpa till att förklara att hon kunde det? Kanske den viktigaste faktorn är henne pappa. Om hennes pappa skriver hon ”Pappa älskar jag jättemycket” (Lindqvist & Linjer 2014, s 7). Efter ett avsnitt där hon skriver att hon inte kände att någon såg att hon mådde dåligt, alternativt att det var en del av ”tidsandan” att ingen reagerar på vad som hände henne, skriver hon så här om sin pappa:

Min pappa, som jag älskar så mycket, kallar mig alltid för ”lilljäntan”. Det är en sådan värme i hans röst. Jag kan fortfarande höra hans röst när han säger det.

(Lindqvist & Linjer 2014, s 11)

Det gör att jag tror att kärleken var ömsesidig. Knorring (2012, s 193) skriver att en skyddande faktor för barn som växer upp är just att ha någon vuxen i sin närhet som de kan lita på och som de kan få en anknytning till. Detta kan ha gjort att hon hade något att falla tillbaka på och fortfarande kunde resa sig igen när väl chansen gavs. När hon själv sen fick barn beskriver hon den första tiden som ”goda år” (Lindqvist & Linjer 2014, s 34). Utan en något så när fungerande anknytning i basen hade de här första spädbarnsåren blivit mycket mer ansträngande. Föräldrar som själva hade en störd anknytning som barn har även svårt att knyta an till sina egna barn Knorring (2012, s 33).

Knorring (2012, s 191) skriver att personliga egenskaper är en skyddande faktor för barn i utsatta situationer. I Elises fall är hennes överlevnadsinstinkt troligen starkare än genomsnittet. Det märks tydligt vid mordförsöken mot henne. Den första gången är det två flickor i 10-12 års åldern som försöker tippa vagnen hon som femåring sitter i i älven och hon lyckas klamra sig fast (Lindqvist & Linjer 2014, s 10). Tredje gången är när hon är fjorton år och hennes styvfar försöker vrida huvudet av henne (Lindqvist& Linjer 2014, s 18) och hon på något sätt lyckas slita sig loss. Den fjärde och sista gången hon beskriver att någon försöker ta livet av henne är när hon arbetar som prostituerad och en kund försöker skära henne. Hon skriver att hon själv bara är 149 centimeter lång och att han är stor och tung och likväl lyckas hon sparka bort honom.

Problematik

Herlofson (2014, s 31) skriver i sin bok om samsjuklighet. Med samsjuklighet menas att en och samma person har mer än en problematik. I Elises fall hade en person som inte kände till hennes bakgrund kunnat tro att hennes primära svårighet var hennes beroende av alkohol och smärtstillande mediciner. Den problematiken behövde givetvis också tas hand om men om man ej löser kärnan i hennes problem finns risken att det kommer att ta sig uttryck på nya sätt eller att hon skulle återfalla till ett beroende Herlofson (2014, s 36).

I Elises fall misstänker jag, delvis på grund av hennes minnesluckor och våldsam reaktioner vid kroppskontakt, att hon även led eller lider av PTSD (Herlofson 2014, s 101). Herlofson (2014, s 103-104) skriver att det ofta vid PTSD även finns en samsjuklighet med depression och ökad risk för självmord. Beroende på hur man räknar finns det i boken åtminstone tre tillfällen då Elise planerar för att avsluta sitt liv, försöker ta livet av sig eller medverkar i ett hot mot hennes liv (Lindqvist & Linjer 2014, s 17-18, 31-32, 42).

Här finns det dock ett problem i hennes bok. Läser man den kan man få intrycket att hon med Jesu hjälp kunde lösa alla sin svårigheter och att det var allt hon behövde. Hennes psykologiska svårigheter bara försvinner, vilket är något jag finner tveksamt. Men även om det är så att hon blev helad så dramatiskt så innebär inte det att det är sant för alla. Risken finns att andra läser hennes vittnesbörd och därefter vägrar läkarvård. Men som det är skrivet i Jesu Syraks vishet:

Men låt också läkaren göra sitt
– även han är ju skapad av Herren.
Låt honom inte lämna dig, ty du behöver honom.
Ibland ligger en lycklig utgång i läkarnas händer

Jesus Syraks vishet kapitel 38, vers 12-13

Det vill säga, som en utövande, troende kristen ska man inte förkasta läkarens hjälp bara för att man ber till Gud.

Centralt budskap

Min summering ovan inbegriper inte ens hälften av allt elände och lidande som Elise har blivit utsatt för, men likväl är bokens bestående intryck ändå ett av hopp och förlåtelse. Hon var som sagt 58 år när hon blev inlagd på kurorten Mösseberg där hon skriver att hon blev frälst och fann Jesus. Detta är den stora vändpunkten för henne och hon gör efter det dramatiska förändringar i sitt livet. Hennes personlighet blir så pass förändrad att hennes chef rakt ut frågar henne om hon har börjat med droger.

Den andra delen är förlåtelse, hon skriver att hon har förlåtit alla dem som på något sätt har våldfört sig på henne. Det är så pass viktigt för henne att ett kapitel i boken är tillägnad händelsen (Lindqvist &  Linjer 2014, s 48). Om hennes mamma skriver hon att hon undrar vad det är som har hänt henne, vad det var hennes mamma hade blivit utsatt för som barn (Lindqvist & Linjer 2014, s 37). När hon skriver om sin styvpappa , han som två gånger hade försökt döda henne, funderar hon på hur det kan ha känts för honom att ständigt bli avskedad från det ena jobbet efter det andra. Att sända honom en medlidsam tanke efter allt han hade gjort mot henne tror jag innehåller ett mått av förlåtande.

Att hennes syfte är hopp signalerar hon även när hon i slutet av boken skriver:

Det är guds kraft som gör att jag lever idag, och som har gjort att jag i sjutton år har orkat gå till Malmskillnadsgatan och arbeta med tjejerna där.

Det är för att jag vet att det finns en väg ut för dem också, och för att det finns tid. För mig tog det 59 år.

(Lindqvist & Linjer 2014, s 87)

För mig är detta också det viktigaste som jag tar med mig från boken och som jag anser är väldigt viktigt för oss att minnas i våra arbeten som socionomer. Ja, det är mycket enklare att hjälpa och rädda ett barn innan livet har satt sina spår i dem men det kan gå att rädda även de gamla nedgångna missbrukarna, de som likt Elise skriker och svär åt omgivningen. I vissa fall kanske den man hjälper visar sig vara en person så som Elise som sedan spenderar nästan 20 år med att hjälpa andra, men det är egentligen irrelevant. Det viktiga är inte att den man hjälper ska ”betala av” sin kostnad på något sätt i senare led, det räcker gott att man har lyckats hjälpa en person. Allt utöver det är helt enkelt en bonus.

Sammanfattning

Vad tycker jag om boken då? En del kan kanske anas från ovan. Det är en kraftfull bok som fick mig att må rejält dåligt under tiden som jag läste de första kapitlen. Hur man kan behandla barn på ett sådant sätt är för mig ogreppbart. I grunden tror jag på att människor är goda och att deras dåliga handlingar kan förstås utifrån deras bakgrund men när jag läser sådant här blir den tron rubbad. Är vissa människor helt enkelt onda? Det inger ödmjukhet att hon har kunnat förlåta trots allt.

Vad är dåligt eller mindre bra? Boken är stundtals rörig. På vissa ställen är kronologin osäker. Delvis kan det bero på att hon har minnesluckor men en del verkar bara vara frågan om en dålig redaktör. I slutet av kapitlet ”Sökandet efter kärleken” skriver hon till exempel om en man som misshandlar henne. I början av nästa kapitel, ”Blandmissbrukare” skriver hon att hon gifter sig. I en intervju med Elise i Erikshjälpens tidning (Samuelsson 2008) säger hon att hon blev misshandlad av sin make. Om det sägs det inget i kapitlet ”Blandmissbrukare” och så om det var sin make som hon skrev i det föregående kapitlet går inte att säga. Fler årtal eller hur gammal hon var när saker händer hade också varit fördelaktigt för att få ett grepp om vad som händer. Hon var exempelvis 16 år när hon började med prostitution, men om hon höll på med det en månad, ett år eller tre kan man inte utläsa. En sak jag också finner väldigt konstigt är att hon utelämnade att hennes pappa dog några år efter skilsmässan. Jag hade trott att en sådan händelse som gällde någon hon sa sig älska mycket skulle åtminstone få en kort notis.

Men oavsett de här bristerna så är det en bra och plågsam bok att läsa. Jag tror att den uppfyller sitt tänkta syfte: att rikta en strålkastare mot prostitutionen men framför allt berätta att det finns hopp.

Referenslista

Herlofson, J. (2014). MiniPsykiatri. Natur & Kultur: Stockholm.

Knorring, A.v. (2012). Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Studentlitteratur: Lund.

Lindqvist, E. & Linjer, A. (2014). Ängeln på Malmskillnadsgatan [Elektronisk resurs]. Libris förlag.

Samuelsson, M. (2008). Elise Lindqvist lever för de utslagan – Tjejerna på gatan kallar mig ”morsan”. Erikshjälpen, [Online], vol. 54, no. 3, pp. [2016-02-07]. http://www.erikshjalpen.se/files/3812/6719/0291/Erikshjalpen_3_08.pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s