Sprutor åt folket

needle-syringe-1198924-640x480
Och här är skälet till att jag aldrig kommer att börja injicerade droger: Sprutor!

I Sverige finns det möjlighet för länen att anordna utbyte av använda sprutor för narkomaner. Den här typen av sprutprogram har visat sig vara effektiv för att minska spridningen av HIV och hepatit C. Enligt lagförslaget, som är dagens ämne, är debuten för sprutnarkomaner när de är 18-19 år, hälften av dem har inom två år blivit smittade med hepatit C.

Problemet är att i dagsläget måste även kommunen där landstinget vill förlägg programmet godkänna det. Utan kommunens medgivande inget sprutprogram. Detta kan vara en del av anledningen till varför sprutbytesprogram endast finns i 3 av 20 landsting trots att möjligheten till att upprätta ett sprutprogram har funnits sedan 2006.

Ute på remiss är då det ovan nämnda lagförslaget som har för avsikt att underlätta bildandet av nya sprutprogram i Sverige. Den främsta ändringen av lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler är 2§ andra stycket:

Tillstånd får ges endast om den eller de kommuner där
verksamheten ska bedrivas har biträtt ansökan.

Detta stycket vill utredningen helt stryka vilket gör att landstingen helt själva kan bestämma om de vill upprätta ett sprutprogram eller ej. Kommunerna ska dock fortfarande konsulteras vid en ansökan om att införa ett sprutbytesprogram.

Det andra som de vill ändra är att sprutbytesprogrammet även kommer att bli tillgängligt från 18 års ålder.

Så vad tycker jag om förslaget? Program för sprutbyte är erkänt effektiv och rekommenderat från exempelvis FN så det är trevligt att se att de försöker utöka det. Jag förstår varför regeln fanns från början att kommunerna skulle vara delaktiga, det är landstingen som är ansvariga för sjukvård där just smittspridning ingår men det är kommunerna som är ansvariga för social frågor där missbruk ingår. Kommunerna bör alltså inkluderas vid frågor gällande missbruk men att de skulle ha vetorätt till att göra inget känns bara dumt.

Att sänka åldersgränsen till 18 år tycker jag också är bra, om inte annat så med tanke på vilken ålder det tydligast är vanligt att man börjar med sprutor och hur pass kort tid det tar innan de flesta har blivit smittade. Kritik som har framförts mot förslaget är att detta är i konflikt med LVU och kommunernas ansvar mot ungdomar med drogproblem men när det gäller artonåringar och uppåt säger LVU endast att kommunerna får lov att ingripa inte att de måste. Resonemanget som de för i texten är att bara det att en person använder droger är i sig inte ett skäl för tvångsomhändertagande. Värdet av någon kontakt alls med dessa personerna och skyddet mot smittspridning anses även överväga.

Vad är mindre bra? Det första är att det hade varit bättre om de hade gjort sprutprogrammet tvingande så som det är i Finland, det vill säga att alla landsting skulle vara tvungna att införa ett program för sprutbyte. Det hade förvisso kunnat vara besvärligt att definiera hur pass omfattande det behövde vara. Behöver alla kommuner ha ett eller räcker det med exempelvis en i landstinget? Hur pass dyrt är det för en vårdcentral att ta emot och byta sprutor? För en liten kommun torde merarbetet på en vårdcentral bli litet även om jag misstänker att det administrativa delen av det är nitisk.

Nåja, avsaknaden ett tvång till sprutprogram i varje landsting hade inte behövt vara så betungande om det inte var för nästa problem. Nämligen det att endast bosatta i landstinget kan ta del av programmet, gästande narkomaner får använda secondhandsprutor. Risken för smittspridning blir plötsligt, som Douglas Adams skrev, NAP det vill säga Någon Annans Problem. Argumentet emot att låta även icke bofasta är dels vårdkostnader och dels möjligheten att kontakta med sprutnarkomanerna. Motargumentet mot både första är det borde inte vara så omöjligt för olika landsting att samarbeta. När det gäller vård i övrigt finns det redan ett utbyte landsting emellan av patienter för att kunna hålla nere vårdköerna. För att vara konsekventa så borde hälsan och att stoppa spridning av sjukdomar gå före. Till sakens natur hör att en narkoman knappast lägger ner sitt beroende bara för att de inte kan få tag på rena sprutor. Jag kan även tänka mig fall där det finns ett sprutprogram i det egna landstinget men där avstånden är sådana att det är mer praktiskt, eller för den delen enda möjligheten, att resa till grannen. Det enda positiva är att det nämns att det är boendeort som ska gälla och inte var man är folkbokförd.

Första mars är sista chansen att lämna ett remissvar, efter det får vi veta var det här lagförslaget landar i.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s