Full fart in i väggen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag fortsätter idag med fler tankar från Tinas bok ”Barn som bråkar”. Den här gången fokuserar vi dock helt på de vuxna och deras arbetsliv.

Som jag har skrivit tidigare försöker jag se barn som små vuxna. Vuxna som i stort sett har samma behov som den lite längre varianten men med en del brister i sina resurser.

Och där i ligger problemet; jag tror att vuxna har mer resurser, inte oändliga sådana. Dessutom varierar mängderna vi har precis som för barn från person till person, om vi är friska och om vi är hungriga. Tänker man på det sättet kan man använda barn som kanariefåglar. Det som är skadligt för barn i mindre mängder är troligen skadligt för vuxna i större mängder. Ett barn kommer att ta skada av ett glas vodka till skillnad från en vuxen men det innebär givetvis inte att en vuxen kan dricka ett helrör i veckan utan konsekvenser.

Så när jag läste i Tinas bok om barns behov av struktur (och nej struktur är inte samma sak som att föräldrarnas planer är lag) så sa det pling. Förutsägbarhet och struktur behöver de för att undvika stress och vad är ledorden i näst intill alla jobbannonser? Flexibilitet, tvära kast och arbeta självständigt. En vuxen klarar generellt sett överraskningar bättre än exempelvis en autist men det innebär stress för alla. Så vad händer när man utsätter sig för stress dag efter dag vecka efter vecka?

Man blir utbränd, går in i väggen eller råkar ut för utmattningssyndrom som det egentligen heter. Lustigt nog är det här samma sak som händer barnen som man kallar för ”hemmasittare” men då är det alltför många som skuldbelägger barnen eller föräldrarna. Men det är inte bara de stora stressorerna jag tänker på utan all osäkerhet som vi blir utsatta för i våra arbetsliv varav en del känns helt onödiga.

Senaste modeflugan är till exempel flexkontoret där ingen har sina bestämda arbetsplatser utan varje morgon leker man hela havet stormar. Jag misstänker förvisso att cheferna troligen har kvar sina kontor men det är kanske bara min cyniska sida som talar. Vad innebär det för ens lugn att varje morgon aldrig veta var man får sitta? Eller för den delen att behöva ställa om sin stol varje dag för att få den att passa sin kropp. Hur många orkar göra det och vad innebär det för deras arbetsmiljö och fysiska hälsa om de inte gör det? Forskningen håller inte helt med mig dock. Jag har inte själv läst avhandlingen men i den säger de att flexkontor är lika populärt som egna rum. Värst tycker folk om öppna landskap med 9-24 personer. Enkäter är luriga dock, ibland säger folk det de förväntar sig att de ska säga eller tror är sant istället för vad som faktiskt är sant. Jag är alltså lite tveksam till resultaten. I mitt tycke borde man aldrig syssla med öppna landskap och som mest ha 3-4 personer i ett rum. Alla små onödiga distraktioner kostar på.

Ett annat problem är effektivitet. Vad är det för fel på effektivitet? Problemet som uppstår är när man börja skära bort tiden människor kan vara sociala med sina kollegor. Jag känner exempelvis till ett support center där man förändrade hur uppringningarna fungerade att de anställdas möjlighet att prata med varandra under dötid försvann helt. Men ska verkligen företagen betala för att deras anställda pratar strunt? Jepp, det ska de om det kostar mer i längden för dem att inte låta dem göra det. Missnöje leder till lägre effektivitet och i värsta fall sjukdomar.

Så summa summarum för att människor ska må bra i längden behöver vi mindre stress, mindre stress får vi genom förutsägbarhet. Att verkligen vara lycklig vuxen att är att alltid var lite ett glatt barn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s