Autism och socialen

Det här barnet är autistiskt eller inte. De flesta kan inte avgöra med en snabb blick.
Det här barnet är autistiskt… eller inte. De flesta kan inte avgöra med en snabb blick.

Jag har nämnt tidigare den utredningsövningen vi fick göra i skolan. Barnet i frågan hade bland annat problem med språket, självskadebeteende och problem med att knyta an till de andra barnen på förskolan. Hon hade även problem med att växla mellan var hon skulle vara till exempel att gå från att vara på förskolan till att gå hem. Jag skriver hon men fallet var omgjort från verkliga händelser och på riktigt var de ett en pojke. Det gör viss skillnad för vår teori att hon hade autism så som Hustrukär gav oss en vink som ett möjligt ursprungsproblem.

Upprinnelsen till utredningen var att barnen i familjen hade sagt att deras pappa slog mamman något som både pappan och mamman förnekade. Klart var hur som helst att det fanns problem i familjen, barnen var väldigt oregerliga och föräldrarna, speciellt pappan, var inte nämnvärt intresserad av att göra något åt det. Båda föräldrarna tyckte dock att det var ansträngande.

Tittar man på Autism- och Aspergerförbundets hemsida och kriterier för diagnos kan man se att mycket stämmer in på flickan i vårt fall. Det är givet att det är ansträngande för föräldrar när deras barn har problem i stil med NPF. Påfrestningar kan i sin tur orsaka slitningar föräldrar emellan, man tar helt enkelt ut det på varandra. Så det är sannolikt att föräldrar till barn med exempelvis autism och ADHD oftare blir föremål för utredningar av socialtjänsten. Det innebär förstås även att handläggare vid socialtjänsten och utbildningar av socionomer lägger tid på att lära sig om NPF och blir duktiga på att känna igen det? Fel, på terminen om psykologi nämnde vi som hastigast adhd och autism. Jag har inte påbörjat termin fyra ännu men det ser ut som att det i ett av 15 poängs blocken kan ingå lite mer om psykologi för unga. Till termin 7 kan man även välja en kurs om barn och unga eller en annan om funktionshindrade. I någon eller båda de kurserna kan det ingå mer om NPF men oavsett så är det frivilliga kurser.

Om jag har rätt i att barn med någon typ av neuropsykologiskt funktionshinder oftare än andra barn, i förhållande till sin del av populationen, figurerar i utredningar blir det väldigt viktigt att socionomer känner igen det när de ser det. Socionomer ska förstås inte fälla diagnoser men de behöver ha en medvetenhet så att de kan skicka remisser till BUP.

När vi då jobbade med det försökte jag hitta forskning på området, hur pass bra socialtjänsten är på att hantera de här fallen. Jag hittade bara en enda artikel och den var från 1997. I den satte de upp ett antal scenarier och lät socialsekreterare bedöma dem och berätta vad de skulle ha gjort i fallet. De frågade även om de trodde att det kunde vara psykologiska besvär i bakgrunden. I de flesta av fallen misstänkte de inte några neurologiska problem alls och det var inte många av dem som skulle skriva remisser till BUP. Nu får jag säga att jag tyckte att en del av fallen var lite väl tvetydiga och skrivna så att andra orsaker kändes mer sannolika. En av poängerna för författarna i diskussionen var dock att annan forskning visar att professionella har en tendens till att välja en lösning och sen ignorera alla andra tecken.

Nu är det inte så att jag tror att föräldrar till NPF-barn är sämre föräldrar än andra. Men jag tror att vi dels oftare har en större belastning än andra samt att en del saker vi gör eller inte gör kan se konstiga ut från utsidan. Risken är då att vi felaktigt blir anmälda till socialtjänsten som drar igång en mycket längre utredning än vad som är nödvändigt. I bästa fall är barnet redan diagnostiserat och har kontakt och stöd från BUP och HAB men i värsta fall vet inte heller föräldrarna om att deras barn har ett funktionshinder och blir hjälpta med ”tuffa tag” ™ istället för att faktiskt få stöd för att bättre hjälpa sina barn och kanske avlastning som de behöver.

Autism- och Aspergerförbundets har i en rapport tagit upp mycket av det här och än mer saker. Det är tyvärr en rätt dyster läsning. Inga barn mår bra av att separeras från sina föräldrar och det är nog oftast sant till och med i de fallen där föräldrarna verkligen är kräk. Autistiska barn är dock extra sköra och är ofta beroende av sina rutiner. Någon från socialtjänsten som tränger sig på eller ett plötsligt omhändertagande av socialtjänsten kan vara faktiska trauman för dem med PTSD som följd. Också till saken hör att det finns viss ärftlighet i det hela. Vad som av socialen kan tolkas som motstånd kan vara en person som gör så gott hen kan. Att inte vilja eller att inte kunna göra som soss vill behöver inte betyda att man är olämplig som förälder.

För att återkoppla till början, vårt fall var som sagt baserat på ett riktigt fall och vår handledare var den som hade hållit i fallet. Så vi frågade henne om autism var något som hon hade funderat på som en möjlighet. Hon hade inte haft en tanke på det…

Annonser

3 reaktioner på ”Autism och socialen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s