Bostad endast för de rättfärdiga?

life-on-a-bike-literally-1537592-639x368

Klassiskt för Sverige när det gäller hjälp mot hemlöshet är den så kallade vårdkedjan eller boendetrappan. En hemlös person får då jobba sig fram till eget boende via diverse olika boendeformer som till exempel härbärge med målet att långt i framtiden få egen förstahandskontrakt på en lägenhet. Ofta finns det motkrav att den hjälpsökande inte får lov att vara onykter eller använda droger. Blir man påkommen kan man förlora sin plats eller rasa ner för boendetrappan. Men det finns alternativ som har prövats i flera städer med bra resultat.


Housing first, eller bostad först som det heter i Sverige, startade på nittiotalet i New York. I bostad först vänder man på synsättet; att slippa bo på gatan är en rättighet och inte något man ska behöva förtjäna. Visst kan det spontant kännas rätt att man ska behöva visa att man kan ”sköta sig” innan man får hjälp men jag tror att folk har fått det hela om bakfoten. Många av de hemlösa som håller på med droger är inte hemlösa på grund av sitt drogmissbruk, de är drogmissbrukare på grund av att de är hemlösa. Tänk dig läget om en läkare hade sagt till dig när du bröt ditt ben att du måste sluta skrika och gråta innan hen hjälper dig. Så blir det då för de hemlösa, de måste lyfta sig själv med hjälp av skosnörena för att visa att de är värda att få hjälp.

Så till skillnad från boendetrapporna finns det inte något krav att man ska vara drogfri även om de anställda måste polisanmäla ifall de ser några droger som ligger framme. Så då kommer väl de här knarkarna att hålla på och droga hela dagarna när det är fritt fram? Nja enligt Arne Kristiansen blev de lite överraskade när de började testa projektet i Helsingborg. De boende rapporterade faktiskt att de använde mer droger än vad de hade gjort tidigare. När de pratade med de boende framgick det dock att många hade underapporterat sin användning tidigare. När det var så att säga säkert att berätta om sin användning kunde de även börja tala sanningen. Ärlighet om sitt missbruk tror jag är viktigt för att kunna gå vidare och få hjälp med att bli kvitt sitt missbruk. Många minskar ändå sitt missbruk och de som vill ska förstås få hjälp att sluta helt men det är som sagt inget motkrav.

Hjälp ja, för det är inte så att de överges i sin lägenhet sen när de väl har fått den. Exakt vilken hjälp varierar lite från stad till stad, Lund till exempel har personal i huset som står till tjänst om någon behöver hjälp. Jag kan dock inte hitta något om det på Lunds sida längre så det har kanske lagts ner? I Göteborg har de ett team som snabbt är tillgänglig om det uppstår några problem med allt från ångest, söka socialbidrag eller praktikplats.

Så vad är resultatet? Bostad först har pågått i ca fem år i Sverige och än så länge ligger resultaten i linje med resten av världen, det vill säga runt 80-90% kvarboende. Samtidigt har de i en första utvärdering från Helsingborg även fått mer klagomål på sig än den generella hyresgästen. Om detta är generellt sant för alla olika typer av Bostad först-projekt har jag inte sett. Socialstyrelsen har även gjort en utredning av Bostad först och jämfört den med Vårdkedjemodellen. Bland annat kan man i den läsa att den genomsnittliga hemlösheten efter två år för Bostad först kontra Vårdkedjemodellen är 3% mot 24%. En drastisk skillnad. En skillnad är förstås att Bostad först är fortfarande en extremt litet projekt. Det är ett några hundratals i hela Sverige kontra vårdkedjan som har merparten. Hur man valde ut de till Bostad först påverkar alltså resultaten, motsvarande gör man inte i det andra fallet.

En poäng som är irrelevant för de boende men som är desto viktigare för samhället är kostnaden. En boende i projektet kostar ca 120 kr per dag eller runt 3600 per månad. Motsvarande för vårdkedjan är enligt Arne Kristiansen mellan 700 och 1100 eller 21000 och 33000 per månad. Jag undrar dock om det räcker, föreläsare har berättat för mig tidigare att socialens kostnader för boende kan ligga på 6-8000 per natt. Oavsett vilket så finns det alltså grova pengar att spara.

Varför inför man inte det i hela Sverige om det är så effektivt? Utöver att det tar tid att ändra stora organisationer är just tillgång till bostäder ett problem även för kommunerna. Många hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, det byggs nästan inga nya och de hyresrätter som byggs är dyra. Det finns alltså en generell utarmning av beståndet möjliga lägenheter för de som inte har några möjligheter att få lån. För att göra det än värre har till exempel Landskrona hem nyligen höjt sina krav på inkomst för få lägenhet. Detta med den uttryckta avsikten att försvåra för svagare grupper att bosätta sig i Landskrona. Men var ska de ta vägen? Det är redan så att kommunerna kan vägra att hjälpa invånare som de inte har en anknytning till kommunen.

I det här inlägget har jag än så länge mest skrivit om missbrukare och de samt psykiskt sjuka äldre män stod för majoriteten av de hemlösa när projektet började. Det har dock förändrats sedan dess och nu blir det allt vanligare med familjer. Om exempelvis Cornucopia har rätt i att vi är i en bostadsbubbla kommer den här gruppen att explodera samtidigt som bubblan gör det. Smidigt nog behöver vi inte hitta på något nytt sätt att skuldbelägga den här nya gruppen för sitt lidande för sannolikt kommer de att falla i samma klassiska fällor eftersom moralisk karaktär har en mindre del i det hela jämfört med de sociala omständigheterna. Så mycket bättre om vi istället kunde fokusera på att öka möjligheten att använda metoder som faktiskt fungerar istället för skaka på axlarna och bara säga att det är deras fel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s