Mer salt i saltkaret

Tips från proffsen undvik platserna i högkoret, de är sjukt obekv'äma.
Tips från proffsen, undvik platserna i högkoret, de är sjukt obekväma.

Förra terminen hade jag förmånen att vara på middag med Lunds stifts biskop Johan Tyrberg. Jag är bekant med han sedan tidigare men när det gäller tal har jag bara hört hans predikningar och inte hans tankar om kyrkan. Johans ordspråk som biskop är ”Jordens salt”. Så här säger han lite i korthet om det:

Vi har en uppgift och en roll i världen och för världen. Saltet har många uppgifter och betydelser. Oftast tänker vi på det som smakförstärkare. Låt oss vara det. Liksom saltet inte gör någon nytta i saltkaret, utan behöver spridas i maten, så behöver vi spridas i samhället och bland människor.

Och jag håller helt med. Kyrkan behöver komma ut i samhället. Vi kan inte gömma oss inne i kyrkorna. Jag har förstått att folk hajar till när de ser en präst eller diakon med sin krage ute på stan och så borde det inte vara. Är man en barnfamilj så har kyrkan ofta mycket aktiviteter riktade mot dem. Där jag bor till exempel har kyrkan, utöver öppnis och körer, nu även börja med utelek efter skolan en dag i veckan i samarbete med den lokala moskén. Men utöver prästen (som jag tycker är väldigt duktig) som håller i barngudstjänsterna så är det sällan man ser till varken diakoner eller präster utanför gudstjänsterna. Så visst behöver kyrkan synas och höras mer för att folk ska veta om att de finns.

Men jag tycker inte att det räcker med att söka sig ut, det är även viktigt vad som händer i kyrkan. I stort ser det ut som att kyrkan har fokuserat på vissa grupper: Barn, pensionärer, fattiga och missbrukare. Det som saknas är något för de som inte är daglediga eller är i nöd. Eller kanske är det information som saknas? För när jag tittar på min församlings hemsida ser jag att det finns en del aktiviteter på kvällar och helger men det är ofta inte mycket detaljer om aktiviteten och en del saker jag vet ska ske hittar jag inte alls.

Men mer problematisk är kanske då svårigheten att komma in i kyrkan. Tyrberg sa att det kanske inte var meningen att alla vi på middagen som vill bli präster och diakoner faktiskt blir det. En del av oss ska kanske verka för kristendomen som kristna i den privata sfären. Han har säkert rätt, en del av oss har säkert kallet men inte förmågan; frågan blir, vad de av ska göra istället?

Jag har i flera år varit delaktig i både en frikyrka och i Svenska kyrkan och upplevelsen är annorlunda. Visst, mina erfarenheter i frikyrkan har säkert påverkats av att jag hade släktingar där och det kan säkert påverka vilken kyrka inom Svenska kyrkan man är i men detta är min upplevelse:

  1. Det är lättare att känna som en i gruppen i en frikyrka.
  2. Det är lättare att aktivera sig i en frikyrka.

Ofta har jag känt mig som publik på gudstjänst i svenska kyrkan. Ibland är det precis det jag behöver. Ibland behöver jag bara tid att få vara och slappna av men det är oftast inte så jag är. Jag vill vara med och skapa, jag vill hälsa folk välkomna och läsa texter eller sjunga på gudstjänster, jag vill hjälpa till i köket och fixa kaffe. Om jag inte får hjälpa till på något sätt förtvinar jag och känner att jag inte hör hemma.

Svenska kyrkan behöver, precis som de flesta andra föreningar, många volontärer för att fungera. Jag har varit med i många föreningar och suttit i många styrelser. Gemensamt för alla de här föreningarna är dels att de hela tiden jagar nya medlemmar och dels att de alltid jagar funktionärer. Här känns det som Svenska kyrkan är lite svag. Det är sällan jag har hört dem efterlysa fler funktionärer på till exempel gudstjänster. Gudstjänsterna känns annars som rätt plats att prata och informera vad som händer i kyrkan. Men även här finns det regionala skillnader. Prästen som jag träffar mest just nu är duktig på att inkludera men det känns som om det alltför mycket varierar från präst till präst.

Det är ju lite ironiskt att säga det när jag själv vill bli diakon men jag tror att Svenska kyrkan ibland är lite för professionell. Vi behöver de som kan arbeta heltid med frågor som diakoni, musik, barn och ungdom och gudstjänster men för att kyrkan ska vara för folket tror jag att de måste släppa in allmänheten mer, eller rättare sagt släppa in resten av kyrkan i kyrkan. I den här texten har jag flipp floppat hela tiden mellan att skriva ”vi i kyrkan” och ”de i Svenska kyrkan” och det beror på just en sådan ambivalens mellan en delaktighet och besökande.

För ett par månader sedan var jag med på ett familjeläger med kyrkan. Det var trevligt men allt var ordnat av proffsen. Schemat var satt och planerat och ledningen av alla evenemang hölls av de anställda i kyrkan. Det kan låta konstigt men hade jag fått laga mat, diska eller städa hade jag tyckt det vara roligare. Som hustrukär kommenterade så tyckte hon att det roligaste var när hon spontant visade och lärde andra mammor hur man bär barn i sjal. Hade vi i församlingen blivit inbjudna till att hjälpa till med planeringen hade det lyft hela tillställningen så mycket.

Inom socialt arbete så pratar man om olika sätt att hjälpa och arbeta för folk. Förenklat kan man säga att man antingen kan lösa problemen åt folk, skaffa kläder och pengar till fattiga länder, eller så kan man låta den hjälpsökande leda vad hen behöver för att hjälp och själv bara stå till handa med sina kunskaper och röja undan de hinder som finns, utbilda lärare, läkare och ge mikronlån och annat som behövs i fattiga länder så att de själva kan förbättra sina liv. Den första är den klassiska metoden medan den andra blivit mer och mer populär på senare år. Jag uppfattar det som att kyrkan fortfarande mest arbetar med den första metoden, proffsen som rår och vårdar de behövande. Jag tror att det hade varit bättre om kyrkan rörde sig i den andra riktningen. Till exempel att kyrkomusikerna kunde lära och stötta de som har lust att sjunger eller spela på gudstjänster.

Kanske är det bara otur men det är udda när människor med vana av föreningsliv och kyrkor och med ett intresse av att vara aktiv har svårt för att hitta en väg in och en plats att vara delaktig.

Det här inlägget har varit ansträngande att skriva. Jag vill som sagt bli diakon i kyrkan och det är mitt stora mål just nu. Att jag skriver det här är förstås inte så att jag tycker illa om Svenska kyrkan utan att jag vill att den ska bli ännu bättre. Kyrkan gör mycket gott och många bra saker i vårt samhälle men om man blev bättre på en del av det jag skriver ovan tror jag att man skulle kunna göra ännu mer och att resurserna hade räckt längre. Men kanske det allra viktigaste är att kyrkan absolut inte får stöta bort de som är de mest drivna och vill göra saker för kyrkan.

Annonser

En reaktion på ”Mer salt i saltkaret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s