Bemötande i vården

Looking hot dude
Looking hot dude

Jag har varit förkyld länge, så pass länge att jag för ett par veckor sedan kontaktade vårdcentralen. I stöket efter att ha lämnat sonen på skolan ringde de tillbaka. Syftet med samtalet från hennes sida blev snabbt uppenbart. Prioritet var att jag skulle lägga på och inte komma in. Lite i stilen ”håll käften och lid som alla oss andra”.

Det var en väldigt annorlunda upplevelse än när jag ringde 1177 kvällen innan. Hon tog tid och lät mig formulera vad det var jag ville säga. Det är möjligt att sköterskan från vårdcentralen hade rätt att jag inte skulle komma in men hon gjorde ändå fel. Jag har svårt för att ringa vårdcentral och tandläkare och liknande. Delvis pga ångest över hela saken.

Så vad krävdes det för att jag skulle ringa den dagen?

  • Jag hade pratat om det i flera dagar
  • Hustrukär hade uppmuntrat mig att jag borde ringa
  • Mina föräldrar hade uppmuntrat mig att jag borde ringa
  • Jag hade ringt 1177 för att få lite moralisk uppbackning från dem
  • Jag hade planerat i flera dagar när det skulle vara bäst att ringa för att inte störa den yngre sonens sovtider och att jag skulle kunna ringa något sånär i fred.
  • Jag hade skjutit upp det i ett par dagar.
  • Jag hade mått för dålig för att orka ringa.

Och hon, som jag upplevde det, sköt ner mig fullständigt och satt mig tillbaka på ruta minus ett. Nej hon hade inte kunnat veta vilken ansträngning det var för mig att ringa, hon kände mig inte. Men hon gav mig inte en chans att berätta det. När man svarar i telefonen kan man aldrig veta vem det är som kommer att ringa. Om man arbetar i sjukvården bör man kanske vara mer beredd, än på andra ställen, att de kan komma att prata med sjuka och sköra människor.

Det pratas en del om att vården ska ha något av ett kundperspektiv mot de som söker vård men hur man bemöter någon på ett bra sätt verkar vara svagare. Här kan man läsa vad det står i Vårdhandboken om bemötande. Men för att vara en text om bemötande och att inte bara behandla den vårdsökande som en diagnos handlar den fascinerande mycket om diagnos och val av vård.

Den typen av bemötande jag tänker på nämns ironiskt nog i ett citat från Hälso- och sjukvårdslagen (HSL 1982:763):

”vården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, samt främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen”

Än mer ironi följer de upp med:

Myndigheten för vårdanalys som kvalitetsgranskar den svenska hälso- och sjukvården betonar också att vi trots goda intentioner inte alls kan luta oss tillbaka och vara nöjda med graden av patientcentrering i vården, utan kraftfulla insatser behövs.

För att sedan endast skriva om en väldigt snäv definition av det.

Så vad hade hon jag pratade med kunnat göra för att göra det bättre? Hon hade kunnat låta mig berätta allt och ta tid att lyssna. Hon hade kunnat varit bättre på att berätta under vilka omständigheter det är bra att jag ringer tillbaka och gjort att jag kände mig välkommen till att göra det. Men framförallt kunde hon ha bemött mig på ett sätt så att jag inte kände mig som en idiotisk hypokondriker som bara störde henne.

Om det är så att de inte har tid och resurser för att göra sådant här saker då är det något som har gått allvarligt fel i vården.

Annonser

En reaktion på ”Bemötande i vården

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s