Att ge sympati

Tyvärr ditt tröstkonto är tömt för den här veckan. Kom tillbaka nästa.
Tyvärr ditt tröstkonto är tömt för den här veckan. Kom tillbaka nästa.

I min post Ansvar för andras känslor och ärlighet nämnde jag i förbifarten empati och sympati. I den efterföljande diskussionen snurrade vi lite in på vad egentligen skillnaden mellan de två är. Kanske därför skickade Hustrukär en länk till mig med en artikel om sympati som heter Sympathy Biography and Sympathy Margin av Candace Clark [1].

Vad som blir klart när jag läser den är två saker, dels att det finns olika sätt att definiera empati på och att detta är en något annorlunda typ av sympati än den jag använde i den tidigare posten. Sympati i det här sammanhanget är den som man uttrycker till någon som har råkat ut för något dåligt.

Så vad ingår i den här sympatin som Clark skriver om? Clark skriver att den består av tre delar:

  • Empati: Clarl använder det som ”rolltagande” efter Stark och Lerner. Det vill säga att kunna sätta sig in i den andres ”roll” och förstå vad de känner. Detta är alltså närmast det jag själv kallar för sympati.
  • Känslor: Att mer eller mindre känna vad den andra känner eller åtminstone ha känslor inför den andres känslor. Detta är vad jag kallar för empati.
  • Uttryck: Som i att man måste uttrycka sin medkänsla på något sätt också. Det här ska göras på ett kulturellt lämpligt sätt för att uppskattas. En kram kan vara lämplig till en nära vem som är ledsen men kanske inte till sin chef. Ett sympatkort vid ett dödsfall är kanske lämplig att ge till en chef men ge det, och bara det, till en kompis och det är snarast en före detta kompis.

Clark liknar det hela som att vi har ett konto för sympati. Mängden sympati vi kan få påverkas av diverse regler men även rättigheter. Detta är knappast några fysikaliska lagar men det verkar som om det är så här det fungerar.

Först och främst rättigheterna en mottagare av sympati har i relation till sin grupp:

  1. Man har rätt till att få motta känslor av sympati. Hur mycket och vilka omständigheter varierar dock. Man kan känna sympati för en fiende under vissa omständigheter men en nära vän kan få sympati till och med när de inte förtjänar det.
  2. Rätt till empati. I det här fallet vad Goffman kallar för ”knowership”, det vill säg att de i ens närhet ska minnas vad som pågår i ens liv och om man behöver tröst.
  3. Rätt till uttryck, att andra ska visa upp att de känner sympati.

Ens så kallad konto med sympati kan dock förändras. Clark listar framförallt regler för att bibehålla rymden av kontot intakt. Jag skulle kanske snarare lika det vi kreditgränser som kan sänkas vid missbruk.

Etikettreglerna som Clark skriver om är de följande:

  1. Man ska ej göra en falsk begäran till sympati. Folk som luras, manipulerar eller utmanar ödet förlorar efter hand andras förtroende och kommer att få mindre och mindre sympati för sina handlingar.
  2. Ta inte emot för mycket sympati, för mycket, för ofta, för länge. En del av den här regeln är säkert uppenbar. Det är svårt att tycka synd om någon som alltid klagar och gnäller. Men den har en del tråkiga bieffekter. Någon som är långtidssjuk eller kroniskt sjukt får mindre och mindre sympati. Råkar man ut för alltför många olyckor på kort tid kan inte förvänta sig lika mycket sympati även om det är helt utan egen skuld. Äldre med ålderskrämpor får även de efter hand mindre sympati. Det är rimligt att det här kan leda till negativa spiraler. Någon som mår dålig söker sympati upprepade gånger men för var gång får hen mindre. Personen kan då må ännu sämre men även börja överdriva sina besvär för att kunna få mer sympati vilket leder till mindre utdelning.
    A. Ta inte emot sympati för villigt. Det hör i hop med det föregående. Om man accepterar sympati alltför lätt kan det tolkas som att man tar den för givet och inte uppskattar den nog mycket.
  3. Vägra inte att ta emot sympati. Den här regeln har två delar. Framför allt innebär det att en person som är alltför självständig och som inte tar emot sympati kan tolkas som förmer än andra eller högfärdig. En sådan person kan riskera bli utesluten ur sin grupp eller hamna i ytterkanterna av den. Om en sådan person dessutom själv visar sympati till andra kan kostnaden för den som får sympatin bli för stor eftersom de aldrig får betala tillbaka i enligt med punkt 4.
    Den andra delen är att man kan inte tacka nej till sympati utan att förlora på sitt konto. Inte ens om sympatin kommer oinbjuden.
  4. Betala tillbaka, med sympati till andra eller tacksamhet. Någon som inte på något sätt återbetalar sina skulder kommer att förlora i längden och sympati räknas som skuld. Det finns primärt två sätt att betala tillbaka genom. Det ena är genom att ge sympati till den andra eller till någon annan i den personens närhet. Det andra sättet är genom att uttrycka tacksamhet. Antingen direkt till personen i fråga eller genom kort eller, som visst är vanligt på vissa ställen, genom att sätta in en annons i tidningen. Vilken metod man väljer beror delvis på en sociala ställning. Till en chef är det kanske inte lämpligt att visa sympati till och där får man då istället välja att visa tacksamhet. Hur man uppvisar tacksamhet såg Clark också skiljde sig beroende på ställning. Vid en annons kanske man bara nämner sina vänner i texten just som vänner medan en chef blir omnämnd vid namn.
    Om sympatin kom oinbjuden som jag skrev i punkt 3 då får man då dessutom den sura läget att man måste betala tillbaka på något som in te ens ville ha.

En svagare eller ointresserad part så som i punkt 3 och 4 sitter i en dålig position. Jag skulle dock säga att jag som ger sympati också har ett ansvar att inte ge sympati i de fallen då de inte är önskvärda. Bland rättigheterna i början fanns punkten ”empati”, jag som en vän bör veta hur erbjuden empati kommer att tas emot. Om jag vet att den jag ger den till inte kommer att uppskatta den så ska jag inte heller belasta dem med den.

Som student med planer att arbeta inom karativt yrke är det också viktigt att tänka på det här med att betala tillbaka. Vi placerar oss i en position där personen vi ska hjälpa inte kan betala tillbaka sympati. Som en vän säger ”Vi ska vara personliga men inte privata”. Det begränsar mottagaren av vår sympati till endast tacksamhet och tacksamhet är kostsam.

Jag minns en gång när jag var på hembesök och tanten i fråga ville bjuda mig på en bit godis. Om jag minns rätt höll jag dels på att fasta vid tillfället och dels var det en typ av godis som jag inte tycker om. Innan jag hann tacka nej dock så slog det mig att detta var ett litet sätt för henne att bjuda tillbaka, ett sätt att jämna ut balansen lite. Man ska inte underskatta de små gåvorna som en bit godis eller kaffe och man ska inte säga något som ”vi är ju här för att hjälpa dig” eftersom det bara befäster obalansen i position.

En sista liten detalj från Clarkes artikel är att alla de som hon pratade med ansåg sig vara mer sympatiska än andra från sitt kön. Jag tror att det säger något men jag vet inte om det nödvändigtvis är smickrande…

  1. Candace Clark

    American Journal of Sociology
    Vol. 93, No. 2 (Sep., 1987) , pp. 290-321

    Published by: The University of Chicago Press
Annonser

2 reaktioner på ”Att ge sympati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s