Ansvar för andras känslor och ärlighet

argument-1539378-639x425

För någon månad sedan var jag inblandad i en diskussion på Google plus. Trådskrivaren, kallad A, ställde en fråga i sin post och fick senare ett svar av en annan, låt oss kalla hen B, som i stort gick ut på: ”Det där förstår du dig inte på än så du borde inte lägga någon energi på”. Ett väldigt… udda svar efter att vi hade haft ett långt givande samtal innan B kom in.

I korthet så bad A att B skulle sluta med sådana pekpinnar eftersom hen inte uppskattade dem. B svarade att hen gjorde det av vänlighet och till sist att hen inte kunde ta ansvar för A:s känsloliv. B sa även att hen aldrig sa något med en baktanke eller för att vara elak och endast av omtanke. Det finns två saker här som jag tycker är intressant:

  1. Att ta ansvar för andras känslor
  2. Att vara ärlig

Vad innebär det att ta ansvar för andras känslor eller att inte göra det? Från vad jag har läst skulle jag dela upp det i tre typer. Den första är att man blir ”smittad” av den andres känslor; ens partner är sur, eller att man upplever att de är sur, vilket gör att man själv blir sur. Har man otur leder det till en feedback loop där känslorna stuttsar fram och tillbaka och förstärks hela tiden. Att då har förmågan att bryta kan vara väldigt svårt. Först måste man inse att man håller på att trigga varandra, sen måste man reda ut vad man faktiskt själv känner, till sist måste man göra något åt det.

Ett annat namn på den här smittan låter mycket mer positivt: empati. Personer som jobbar inom kurativa yrken så som psykologer, diakoner eller socialarbetare varnas från från att känna empati eftersom det kommer i vägen för hjälpinsatsen. När man möter någon som behöver hjälp blir de inte betjänta av att hjälparen också mår dåligt. Det de istället nyttjar är sympati, det vill säga en förståelse för problemet och för vilka känslor personen har utan att själv känna dem.

Den andra typen är när den andre försöker belägga en med vissa känslor. Det kan ske mer eller mindre medvetet, från psykologiska underliggande mekanismer så som projektion eller förskjutning. Men det kan också göras med avsikten att få den andre att känna vissa specifika känslor för att kunna kontrollera dem. Det skulle kunna vara negs från så kallade PUA (Pick Up Asses, egen översättning) där man vill skapa osäkerhet för att göra offret mer mottaglig. På engelska finns det även en term man kallar för gaslighting. Vad jag vet har inte termen en svensk motsvarighet men det går ut på att bryta ner offret psykiskt.

Den tredje typen är en som jag har läst här och var men som jag själv inte anser egentligen hör hit. Det är när någon säger något i stil med ”jag vill inte att du skriver det här för det mår jag dåligt av”. Man skulle kunna hävda att det är en variant av typ två men det är snarast att man ansvarsbelägger någon för de känslorna man själv känner medan typ två är att man försöker få någon annan att känna något.

Ärlighet då, vad är egentligen det? Wiktionary definierar ärlig som:

ärlig
1. som håller sig till sanningen i diskussioner och redogörelser, eller åtminstone tror sig eller ämnar att hålla sig till sanningen

Väldigt enkelt egentligen så frågan är snarast när man ska vara det. Måste man alltid vara ärlig? Jag är en väldigt ärlig person, ställer man direkta frågor till mig tenderar jag till att svara ärligt. Men det är inte samma sak som att man alltid måste säja allt man tänker utan att ha blivit tillfrågad.

För att återgå till fallet ovan, det är delvis sant att man har en begränsad ansvar för känslorna hos en åhörare. Sagogrynet från Amningshjälpen har stött på det problemet gällande information om amning och vilken eventuell ångest mammor skulle kunna känna av att inte kunna amma. Men det måste finnas en gräns någonstans.

Tänk ett barn som säger till ett annat ”Du ser jätteful ut”. Hade vi sagt åt det barnet att det inte är ok att säga så? Om barnet hade lagt till ”Jag säger det inte för att vara elak, jag vill hjälpa dig så att du inte blir ledsen senare”. Hade vi tyckt att det var mer ok? Ja kanske om de var vänner, omständighet och så vidare. Men om det andra barnet säger ”Jag tycker inte om när du säger så till mig. Kan du vara snäll och sluta med det?”. Om det första barnet svarar att ”Jag är så som jag är, du får helt enkelt acceptera det. Dessutom kan jag inte ta ansvar för dina känslor”. Först och främst hade jag blivit förvånad över att ett barn pratade så men sen så, det blir så uppenbart en dålig ursäkt.

Kan den stora skillnaden vara publiken? Om vi gör ett meddelande riktat till en enda person och vi vet, eller borde veta hur det tas emot, har vi inte ett mer tydligt ansvar då? Kanske är det en fråga som måste avgöras från gång till gång med frågor som:

  • Är mottagarens känslor berättigade eller försöker hen bara tysta mig?
  • Vad är egentligen vinsten i att jag säger det här om mottagaren mår dåligt av det?
  • Vad är min relation till den jag talar med?

Att alltid tala vad man anser är sanning, att alltid säga sina åsikter oavsett hur det sårar den man talar med, det är inte en ärlig och trevlig person. Det är bara en person som skiter i alla andra och sätter sig själv i främsta rummet.

Annonser

2 reaktioner på ”Ansvar för andras känslor och ärlighet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s