Lära med ryggmärgen

This is your brain on plutonium.
This is your brain on plutonium.

En jag följer på Google+ kommenterade:

Jag skiter faktiskt i om du har hjärtat till höger eller vänster. Det jag bryr mig om är var du har hjärnan.

Jag mindes dock en dokumentär jag hade sett för flera år sedan där de påpekade mängden nervceller som finns runt hjärtat och ryggmärgen också är väldigt stora. Tanken var att man även hade viss mental kapacitet utlokaliserad på andra ställen i kroppen utöver i huvudet. På sätt och vis skulle man då kunna hävda att hjärnan finns på fler ställen i huvudet.

Vissa drar det här väldigt långt och säger att minnen och intressen kan sparas. I en av anekdoterna på sidan nämns en kvinna som fick en hjärttransplantation och efter det började dricka öl och gilla fotboll. Andra hävdar att det här är rent nys och ren popularisering av forskning utan egentligen förståelse. Om jag måste välja litar jag nog mer på en neurolog än en, om än kunnig, dansare. Sanningen verkar dock ligga någonstans i mitten.

I artikel i NY Times från 1999 beskriver de ett experiment av professor Anton Wernig. Personer med en skada på ryggmärgen som resulterade i en oförmåga att gå hängdes upp i sele och fick sedan hjälp att gå på ett rullband. Det var 44 personer med i testet från början. 6 av dem kunde hjälpligt gå med hjälpmedel. Efter 10-12 veckor kunde 38 av dem gå med hjälp av en käpp eller rullator/gåbock.

Teorin var att ryggmärgen kunde lära sig nya saker med hjälp av känslointrycken. En del i det hela är då att ryggmärgen efter en skada kan läka men nervtrådarna läker inte samman på samma sätt som tidigare. Den här upprepning av rörelser hjälper då kroppen att lära om hur signalerna ska skickas. Jag gissar på att eftersom plasticiteten i hjärna är större för barn än vuxna är den här typen av behandling mer effektiv på barn.

Detta är dock inte så mycket det att ryggmärgen lär sig utan mer att kroppen får göra om sina kopplingar. Det finns dock exempel på forskning som visar på regelrätt inlärning av ryggmärgen. Jag gissar att alla har råkat ut för en småskada på exempelvis ett finger. Efter att man har gjort det känns det ofta som om man hela tiden slår sig på samma ställe. En del av det beror säkert på att man dagligen stöter till samma ställe men i vanliga fall har man förstås inte ett sår där. Det andra är att nerverna i ryggmärgen blir känsligare efter att man har skadat sig. Ansvarig för detta är ett protein som kallas PKMzeta.

När vi lär oss nya saker finns PKMzeta i mellanrummen mellan neuronerna för att förstärka kopplingen mellan dem. Att samma protein är närvarande när man skadar sig visar på att neuronerna lär sig om smärta också. Ett ämne kallat ZIP har visat sig ha en omvänd effekt, den neutraliserar PKMzeta och får minnen att försvinna. Experiment på personer med kronisk smärta har visat att om de får en injektion av ZIP försvann även deras smärta i ett antal timmar.

I artikeln som jag länkade till innan nämner de skadade nerver och en överproduktion av PKMzeta som orsak till den kroniska skadan. Jag funderar dock på om det inte kan vara så att det räcker med en tillfällig överproduktion av PKMzeta för att befästa och lära in den kroniska smärtan. Eftersom kroppen har ”hårdkodat” in smärtan försvinner inte smärtan mer än temporärt. Jämför det med det andra experimentet på möss som nämndes i bloggen. Där hade inte mössen känt smärtan mer än ett par timmar. Det känns rimligt att inlärningen av smärt inte hade hunnit bli lika djup.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s