”Vad ska denna post heta? Jag vet inte”

image

Konversation med sexåringen på tivoli:

-Vad vill du åka för karusell nu?
-Jag vet inte.
-Säger du till när du vet?
-Jag vet inte.

Här kan man sluta läsa och tycka att det var ett sött/roligt uttalande. Eller om man lever i den ständiga världen av ”jag vet inte” som vi gör kan man fundera ett varv till.

För vad var det jag egentligen sa? Min avsikt var att uppmuntra honom till att säga till när han kom på vad han ville åka. Men det var inte det jag sa, eller hur?

Det jag faktiskt sa var att jag bad honom att förutsäga framtiden. Han hade kanske för avsikt att säga till men kan han garantera att han kommer att göra det?

Det här är något man kan behöva tänka på när man pratar med personer med NPF. Vissa är väldigt bokstavliga. I fallet ovan skulle jag kanske istället bett honom säga till mig när han kom på vad han ville åka. Han hade kanske inte kommit ihåg det senare men det hade varit ett uttalande han hade enklare förstått.

Vårt språk innehåller många sådana små fällor som förvirrar och stör vår förståelse. Det är tyvärr väldigt lätt att göra fel även om man har för avsikt att vara tydlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s