Samtalet och det dubbla empatiproblemet

· Lämna en kommentar ·

Hur testar man egentligen om det dubbla empatiproblemet stämmer? Man skulle kunna göra som Crompton mfl gjorde i en studie från 2020 och låta människor av olika neurotyp samtala och sedan bedöma hur samtalen gått. Om teorin stämmer borde samtalen flyta bättre i de par som är matchade i neurotyp och därmed kommunikationsstil, och samtalen borde flyta sämre i de par som är av mixade neurotypspar. Men om det dubbla empatiproblemet inte stämmer så borde alla autisters samtal ha sämre flyt eftersom autisternas kommunikationsproblem skulle påverka alla samtal där autister deltar.

Hur gick den första delundersökningen till?

Autister och icke autister fick veta att de skulle delta i experiment/samtal i olika kombinationer. En tredjedel av samtalsparen var autist-autist, en tredjedel icke autist-icke autist och den sista tredjedelen bestod av mixade par av autist-icke autist. Paren fick utvärdera sina egna samtal efter varje deltest efter hur lätt, njutningsfullt, lyckat, vänligt och pinsamt samtalet varit.

Vad blev resultatet?

  • Paren som bestod av icke autister rapporterade att deras samtal hade varit i genomsnitt bäst.
  • Paren som bestod av autister rapporterade att deras samtal hade varit i genomsnitt näst bäst.
  • Och de mixade paren rapporterade att deras samtal hade varit i genomsnitt sämst.

I den andra delundersökningen ville man istället se hur lätt, njutningsfullt, lyckat, vänligt och pinsamt samtalen varit sett utifrån, för en åskådare. Man använde sig av en del av personerna i den första delundersökningen och lät dem samtala kring givna ämnen. Åskådarna var hälften autister och hälften icke autister.

Vad blev resultatet?

  • Både autistiska och icke autistiska åskådare rapporterade att de autistiska parens samtal var i genomsnitt bäst.
  • Både autistiska och icke autistiska åskådare rapporterade att de icke autistiska parens samtal var i genomsnitt näst bäst.
  • Både autistiska och icke autistiska åskådare rapporterade att de mixade parens samtal var sämst.

Intressant nog noterade forskarna att autisternas självrapportering av samtalens kvalité låg närmare de utomstående åskådarnas åsikt om deras samtal. Autisterna verkar alltså ha en mer realistisk syn på hur bra ett samtal har gått än vad icke autisterna har.

Sammanfattningsvis så flöt samtalen bättre i de par som var matchade i neurotyp och därmed kommunikationsstil, och samtalen flöt sämre i de par som var av mixade neurotypspar, både enligt egen och yttre bedömning.

Det dubbla empatiproblemet

· 1 kommentar ·

Det dubbla empatiproblemet är en teori av forskaren Damian Milton som stipulerar att autister inte är ensamma om att ha dålig förmåga att kommunicera, utan att både neurotypiska och autister har problem att förstå varandra. Neurotypiska förstår varandra eftersom de kommunicerar på samma sätt. Autister förstår autister eftersom de kommunicerar på samma sätt. Neurotypiska förstår inte autister eftersom de inte kommunicerar på samma sätt och vice versa.

1. Image by Freepik
2. Image by javi_indy on Freepik

Autisterna hamnar då i underläge eftersom de neurotypiska personerna är i majoritet. Den neurotypiska majoriteten anser att autisterna ska anpassa sig, och försöker inte underlätta kommunikationen med autisterna. Istället väljer det neurotypiska samhället att se den autistiska kommunikationsstilen (och autisten!) som defekt.

Den äldre teorin, den så kallade Theory of Mind (medvetandeteori), pekade ut autisten som den som bar problemet. Autisten kan inte förstå de neurotypiska, så autisten måste vara dålig på att förstå alla andras känslor, tankar, önskningar, intentioner och känslor. Damian Milton, och senare forskning, frågar sig istället om neurotypiska verkligen är så mycket bättre på detta. Kanske är det istället så att neurotypiska har mer tur då de flesta de möter tänker på samma sätt som de själva?

Berätta för mig att du inte kan eller förstår något om autism utan att berätta för mig att du inte förstår autism…

· Lämna en kommentar ·

Blomqvist skriver ogenerat i sin debattartikel ”Det finns inget autistiskt skrivande” att hon ”som klinisk verksam psykolog” minsann vet vad hög- och lågfungerande autist innebär. Hon har uppenbarligen inte följt med i forskningen om autism eller för den delen umgåtts något längre med autister. Vi som gör det vet att skillnaden mellan hög- och lågfungerande inte är en fast punkt som psykologer eller läkare kan säga om en person tillhör eller ej.

Skillnaden mellan hög- och lågfungerande vet vi som faktiskt har daglig kontakt med autister, eller som har läst på, endast kan vara skillnaden mellan en bra och en dålig dag. Det är skillnaden mellan att vara i en miljö som fungerar och en som inte gör det. Det är skillnaden mellan en depression och inte. Eller som det uttrycks i autismkretsar: Lågfungerande används för att neka självbestämmande
Högfungerande för att neka assistans.

Än mer graverande för hennes patienter är att hon inte verkar ha förståelse för hur grundläggande för autisters tänkande och existens autismen faktiskt är. Det är inte som ett benbrott som tillfälligt påverkar ens liv och kan ge viss perspektivförändring. När icke-autister först ser en skog och sen ser träden, kan en autist först se en mängd enskilda träd och sedan tolka att det därmed är en skog.

DSM-5, där kriterierna för autism definieras, beskrivs autismen ständigt utifrån ett ”abnormalt” [sic, dsm-5:s ord] beteende i handling och sociala relationer. Men detta perspektiv är ständigt skrivit utifrån förhållandet mellan autist och icke-autist eller i jämförelse mot icke-autister. När forskningen har tittat på kommunikation autister emellan, eller umgänge autister emellan, minskar eller försvinner helt de sociala svårigheterna.

Om ens sätt att kommunicera skiljer sig så pass från icke-autister att det är svårt för dem att prata med varandra, är det verkligen så orimligt att tänka sig att man även skriver på ett distinkt sätt? För att vara en person som inte verkar leva autism så är Blomqvist väldigt övertygad om att hon vet hur autister faktiskt tänker.

Men när hon säger att autism inte är en identitet så har hon uppenbarligen helt missat debatten bland autister gällande person-first eller identity-first. Dvs är man en person med autism eller är man en autistisk person/autist? Vanligaste bland autister är just att man föredrar identity first, dvs att bli kallad autistisk eller autist. Att hon helt har missat detta säger nog mer om hennes kunskapsnivå gällande autism än om kursen autistiskt skrivandes kvaliteter.

Tågens stress…

· Lämna en kommentar ·

Ett avsteg från mitt vanliga innehåll på bloggen men eftersom det råkar vara månaden för autism acceptans så kändes det ändå passande.

Om detta är vad som, i någon variant, susar genom huvudet när man pendlar eller reser då är inte utmattning något förvånande.

Ordlavin av blandat slag

…eller droppar av ångest som urholkar en npf:ares mentala balans.

Tåg
Skynda skynda, har klockan sprungit snabbare än du?
Du skulle bara, vad är klockan nu? 

Vänta, vänta, kom du för sent?
Är det rätt perrong? 
Är tåget försent? 
Är det inställt?
Var ska du gå? 

Vilken kö, hinner du med? 
Trängsel, trängsel, var kan du sitta? 
Be att flytta väska eller stå?

Biljetten, biljetten, var är biljetten?
Har du biljetten? 
Kontrollanten kommer! 
Är det rätt tåg? 
Böter, böter, du gör illviligt fel! 

Glida, glida, glider din tanke? 
Var är du? VAR är du? VAR ÄR DU?
Titta, stirra, sök, var finns livboj?
Du sjunker, drunknar, famlar!

Sa de din station? 
Av, av, du måste av!
Fastna, böter, skam!
Står och vinglar, tramp, tramp, tramp, ut ur sarkofag.

Ut, där vind fläktar bris mot kind. 
Flod strömmar kring sten i fåra. 
Bara följ.
Ut, ut, till deltat i stationens lugn.

Visa originalinlägg